Vi som gillar Maria

Follow on Bloglovin

tisdag 5 juli 2016

Tack Maria Helander ♥ Jag tror jag fattar nu!!

Förra veckan lyssnade jag på en föreläsning med Maria Helander.
Den handlade om stress.
Jag kände igen exakt allt hon pratade om.
Allt.

Jag har alltid gillat att scrapbooka men nu har jag aldrig någon lust.
Nu när Maria Helander berättat att stress minskar ens kreativitet, att stressen helt enkelt tar bort lusten att göra det man i vanliga fall tycker är roligt fattar jag i alla fall varför.
Likadant med mina bloggar. Jag som i flera år bloggat varenda dag och sett blogginlägg i allt som hänt runtomkring mig har ingen som helt idé om vad jag ska skriva om längre.

Genom hela föreläsningen kändes det som om Maria pratade om mig och när hon i slutet berättade lite om de vanligaste fallgroparna som gör att vi faller tillbaka till vårt gamla beteende är att sätta för höga mål, att vara för stränga och att tro på disciplin skrattade jag faktiskt till. Ni som känner mig förstår exakt varför och för er andra kan jag berätta att det som står i fetstil där uppe är jag i ett nötskal. Exakt så lever jag. Jag ska ge er ett exempel.

Innan stressen tog över mitt liv satt jag ofta vid min favoritbänk vid havet och filosoferade. Det senaste året har jag inte suttit där en enda gång. Under föreläsningen pratade Maria om att sitta ner en kvart och inte göra någonting och jag fick nästan ångest av att bara tänka tanken på att slösa bort en hel kvart på att göra INGENTING. Men så ikväll när jag var ute på min kvällspromenad gick jag förbi min favoritbänk och bestämde mig för att prova.

Eftersom jag är som jag är bestämde jag mig såklart för att inte mesa med en smygstart utan det var ju lika bra att börja med en kvart direkt. På tal om att sätta för höga mål........ 

Nästan direkt började det krypa i hela kroppen och stundtals fick jag nästan panikkänslor. Men jag försökte att andas djupt och koncentrera mig på vågornas brus. Jag hade ställt alarm på mobilen och tillät inte mig själv att ens snegla på klockan för att se hur lång tid det gått. På tal om att vara för sträng.....

Jag tappade totalt känsla för hur lång tid som gått och jag började tänka att mobilen stängt av sig eller jag ställt alarmet fel. Jag hade ju suttit hur länge som helst!!!! Men att titta på klockan kunde jag ju inte göra. Det hade jag ju bestämt mig själv att jag inte skulle!! På tal om att tro på disciplin.....

När jag kände första regndroppen tänkte jag ge upp men precis då ringde alarmet och jag flög upp från bänken. Jag kände mig tusen gånger mer stressad än när jag satte mig men på något sätt var det som att regnet som vräkte ner på hemvägen sköljde bort det värsta. Väl hemma kände jag faktiskt för att skriva så lite nytta gjorde det kanske i alla fall.

Nu tänker jag att jag ska prova i morgon igen.
Men då kanske jag nöjer mig med fem minuter......





onsdag 20 april 2016

Om att stanna upp

"Vad händer om du bara stannar upp??" var det en vän som frågade mig i höstas.
"Jag vet inte" var mitt ärliga svar och frågan har följt mig sen dess.

Och så plötsligt en dag för ett tag sen bestämde jag mig för att prova.
Prova vad som hände om jag bara stannade upp.
Prova vad som hände om inte mina dagar var planerade in i minsta detalj?
Prova på vad som hände om jag började säga nej till saker som inte gynnar mig.
Prova vad som hände om jag skar ner på alla måsten.
Prova vad som hände om jag slutade lyssna på min inre röst som krävde perfektion och istället lyssna på min kropp som försökte på alla sätt den kunde berätta för mig att något var fel. Väldigt fel.

Jag provar mig fram varje dag.
Fortfarande.
Vissa saker går lättare än andra att ändra på.
Att säga nej till saker har varit förvånansvärt lätt.
Men att hantera rastlösheten som uppstår får jag däremot kämpa med. 
Att lyssna på min kropp har jag lyckats ganska bra med.
Men att sluta sträva efter perfektion i allt jag gör är oerhört svårt.
Att skära ner på mina måsten blir lättare för varje dag som går.
Men att det glipar tomt i kalendern känns som något av en sorg.

Så jag funderar fortfarande på svaret.
Vad händer om du bara stannar upp??

torsdag 7 april 2016

Om att vara sjukt dålig på att göra saker som jag mår bra av

De sista veckorna har jag verkligen jobbat med att inte stressa.
Jag har tränat på att säga nej till saker jag egentligen vill göra men som jag inte har tid till.
Jag har övat på att göra en sak i taget och göra den bra. Inte bra till 145% som jag gjort innan. Bra till 100% räcker. Sämre än så vet jag inte om jag kan sträcka mig.
Jag har gjort mitt allra bästa för att sätta av tid till sånt jag mår bra av istället för att lägga en hel massa tid på måsten som inte spelar någon roll om hundra år.

Vad jag har märkt under dessa veckorna är hur stressad jag verkligen har varit.
Jag har gjort avkall på såååååå många saker utan att ens tänka på det.

Jag har slutat smörja in mig när jag duschat. Det tar ju minst två minuter och jag ska ju ändå duscha i morgon igen så det är ju ganska onödigt har jag tänkt. Jag har inte tänkt på sköna känslan av en härlig bodylotion.....

Jag har inte tagit mig tid att sätta mig ner med dottern för att förhöra henne på läxan. Det tar ju ganska lång tid - jag kan göra det när jag står vid spisen och lagar kvällsmat har jag tänkt. Tyvärr har jag inte tänkt på att hon kanske inte känt sig vidare viktig då.......

Jag har slutat med mina långa härliga skogspromenader. De tar ju väldigt lång tid - det är bättre att jag springer istället med lite sjyst musik i öronen har jag tänkt. Jag har inte tänkt på hur skönt det är att rensa huvudet i en tyst skog....

Detta är bara tre exempel av många.
Vad som skrämmer mig mest med detta är att jag inte var den "sparade" tiden tar vägen.
Inte heller vet jag vad jag skulle göra med den om jag hittat den.
Jag upplever tydligen inte heller att jag har tid över eftersom jag hela tiden hittar sätt att spara in några minuter.
Tid är det enda som är rättvist här i världen.
Alla får 24 timmar om dynget och det står de flesta fritt att använda dessa timmar efter bästa förmåga.
Jag ska sälla mig till den skaran nu......





onsdag 23 mars 2016

Om att vara dum i huvudet

Dagen idag började bra.
Jag cyklade med dottern till skolan, åt en härlig frukost, låg i min sträckbänk (som gör underverk för min rygg), läste lite i min bok, tittade på ett avsnitt av Greys Anatomy och gjorde lite Mindfullness. Här och där stoppade jag in några andningsminutrar och jag mådde hur bra som helst.

Jag duschade och fixade till mig, var i god tid utanför dotterns skola för att köra henne till frissan. När vi kom in i salongen var hon inte ens halvfärdig med sin kund  och jag ägnade de kommande 20 minutrarna till att snegla lite diskret på klockan. När dottern väl satt i stolen förstod jag att mina planer för resten av eftermiddagen höll på att gå i stöpet. Jag hade några ärenden på stan som jag var tvungen att fixa och sen hade jag tänkt gå på gymet innan jag skulle handla för att sen hämta äldsta dottern utanför hennes gym kl 17. Illamåendet började komma krypande och jag gjorde mitt bästa för att inte nonchalera stressen som knackade på alltmer högljutt.

När hela tidsplanen definitivt var körd bestämde jag mig för att hoppa över gymet och jag kände hur illamåendet släppte lite medans jag djupandades.

Att hoppa över ett träningspass låter kanske som en struntsak för många men för mig är det en STOR sak. Jag sitter nu här och försöker vara nöjd med mig själv som valde att strunta i gymet istället för att gå dit och göra ett halvdant pass, fara runt som ett jehu i affären och roffa åt mig det viktigaste och låta dottern vänta på mig i 10 minuter. Men istället har jag bara sjuuuuukt dåligt samvete för att jag frångått mitt träningsschema.....

tisdag 22 mars 2016

Det är inte farligt att stressa!!!

Det är farligt att inte ta sig tid till återhämtning!!
Missförstå mig rätt nu men jag gillar att stressa.
Jag gillar att ha massa grejer på gång.
Jag gillar att bjuda hem folk.
Jag Ä L S K A R mina att-göra-listor.
Jag vantrivs inte alls med att vara spindeln i nätet i många projekt på jobbet.
Jag gillar att träna, jobba och ha fint hemma.

Felet med mig är att jag inte återhämtar mig.
Jag har trott att jag återhämtat mig när jag varit på gymet. Med Spotify i öronen.
Jag har trott att jag återhämtat mig när jag går mina skogspromenader. Med ljudboken i öronen.
Jag har trott att jag återhämtat mig när jag suttit i min favoritfåtölj. Och bloggat.
Jag har trott att jag återhämtat mig när jag varit på massage. Och pratat konstant med min massör.

Jag måste inte lära mig att sluta stressa.
Jag måste lära mig att göra ingenting.



söndag 20 mars 2016

Om att komma till insikt

I fredags var det sjukt mycket att göra på jobbet och insikten kom till mig på eftermiddagen med full kraft.
Alla mina hälsoproblem - och då framför allt med magen - jag kämpat med sen i somras är inget annat än S T R E S S. Min läkare har försökt att föra det på tal och jag vet att många i min närhet har tänkt tanken. Vissa har venitilerat den men de allra flesta har nog hållit den för sig själv eftersom de vetat att jag ändå inte skulle lyssna på det örat.
Anledningen till att jag själv har haft så svårt att ta till mig att mina krämpor beror på stress är ganska glasklar.
I åtta år envisades läkarna med att jag hade stressrelaterad panikångest när jag i själva verket hade ett allvarligt hjärtfel. På grund av att det tog så lång tid att ställa rätt diagnos fick jag göra inte bara en utan två hjärtoperationer.
Så när läkarna nu återigen försökte avfärda mig med en stressdiagnos slog jag bakut!! Jag tänkte inte nöja mig med den enkla utvägen för att efter flera års helvete få reda på att det i själva verket var något fel på min mage. Jag har kämpat med näbbar och klor för att utesluta - om inte alla - så i alla fall de flesta tänkbara diagnoser.
Och nu är de uteslutna och jag resignerar för ett faktum.
Det går inte att vara bäst på allt.
Det går inte att alltid ha tipp topp hemma samtidigt som det ska tränas fyra-fem gånger i veckan och jobba heltid.
Det går inte att ställa upp för alla (utom mig själv) alltid.
Det går inte att ha fem bollar i luften samtidigt när du suger på att jonglera.
Det går inte att bränna ett ljus i båda ändar och förvänta sig att det ska lysa klart år efter år.
Det går inte längre.......

fredag 26 februari 2016

Att veta fast man inte vet....

Jag har just varit ute på min första joggingrunda sen i somras. Som väntat gick det ju inte alls så bra men hyfsat bra för att vara enbent. Har nämligen inte känt mitt vänsta ben den senaste veckan på grund av mitt diskbråck. Min ryggsträckare levereras idag så den ska snabbt (??) sättas ihop och sen ska jag hänga mig ;-)

Men åter till dagens joggingrunda. Jag vet ju att kondition är en färskvara och jag vet att jag inte mått så bra de senaste åtta månaderna och jag vet att min kondition troligen försämras ännu snabbare på grund av mitt hjärta (gjorde två hjärtoperationer 2012 pga hjärtfel) och jag vet att mitt diskbråck begränsar mig. Jag vet allt det där. Och ändå blir jag besviken för att det gick så dåligt idag.

Jag och ett gäng kompisar ska springa halvmaran i Köpenhamn i september och när jag såg min kilometertid idag var första tanken "Halvmaran känns väääääääldigt avlägsen!! Och det är den ju oxå. I tid alltså. Jag har gott om tid att träna inför den. Jag vet det.
Fast ändå vet jag inte......